Politikerförakt eller politikerambitioner?

Jag har, vad jag kan dra mig till minnes, aldrig tidigare engagerat mig skriftligen i politik. Jag vet inte om det är för att det är valår eller för att jag börjar bli gammal, men jag känner mig nästan så sugen på politik att jag överväger att ge mig in i det. Fast när jag tänker efter är det nog egentligen mest en avsmak för hur politik fungerar i Sverige idag som är grunden till varför jag intresserar mig för det – och frågan är då om man skall ge sig in i det för att försöka förändra det, eller om man gör bättre i att hålla sig borta. Ett av de problem jag upplever är att många bra idéer lyfts fram i medier, men politiker och landets regering (oavsett färg) verkar inte intresserade av att utvärdera och testa bra idéer – annat än om det linjerar med:

  • Att inte riskera att inte bli omvald
  • Att inte få sämre ekonomisk ersättning för sitt politiska uppdrag
  • Att (helst) inte riskera negativ press

En annan grej som gör att jag har svårt för politik (ja, även om det intresserar mig) är att jag tycker att vårt politiska system är dåligt. Inte för att jag vet så många bättre exempel från resten av världen – men jag har känslan av att många företag styrs väldigt mycket bättre än de flesta länder (ja, jag inser att ett land är större och sannolikt svårare att leda än de flesta företag).

Min idé om det politiska systemet i Sverige

Sveriges Riksdag

Sveriges Riksdag, kanske i framtiden en plats för produktivt arbete i linje med folkets verkliga vilja och vision för landet

Jag tycker att ett lands ledare eller ledande parti borde väljas ut av folket, kanske som i nuläget – och sedan utifrån en vision för landet, definierad eller framröstad av medborgarna, arbeta för att få med så många medborgare som möjligt på den etablerade visionen och arbeta för att uppnå det med de styrmedel en regering har. När det sedan dyker upp ställningstaganden som påverkar folket och inte enkelt besvaras genom att läsa visionen bör folket rösta i frågan (lite mer mot direktdemokrati, vilket vi för övrigt skulle kunna sköta superenkelt med en webbaserad tjänst och e-legitimation) – alternativt, om vi svenskar faktiskt hellre vill ha en representativ demokrati borde dessa representanter ta beslut baserat på evidens om beslutets effektivitet. T ex, om man tror att sänkt restaurangmoms leder till ökad sysselsättning bland unga, genomför ett test i mindre skala och om resultatet är positivt – etablera det i hela landet.

Om folket saknar förtroende för ledaren eller det ledande partiet är det ett direkt problem, och en ny borde då röstas fram. I dag styrs Sverige bland annat av populistiska politiker som helst av allt vill bli omvalda, och beslut tas baserat på saker som politisk tradition, ideologier, prestige och kanske dolda agendor (i partier, mellan regeringar och hos enskilda politiker). De politiska beslut som tas skall linjera med folkets (majoritetens) vilja och den av majoriteten utvalda visionen för Sverige. I nuläget kan ingen svensk veta vad deras röst på ett visst parti leder till i praktiken, då det under mandatperioder görs överenskommelser i frågor mellan partier som byteshandel för att driva igenom politikernas egna hjärtefrågor. Det befintliga politiska systemet leder mest till politikerförakt, och att många som har bra idéer och synpunkter inte vill eller orkar ta sig in i partipolitiken eftersom den är en stor del av vad som föraktas. Sverige ses som ett politiskt föregångsland i stora delar av världen, och jag tycker att det är dags att faktiskt göra skäl för det genom att ta politiken till folket istället för en elitsport för folk som i många fall inte haft ett vanligt jobb och precis som nynazister eller MC-gängrekryter funnit gemenskap, sammanhang och självförtroende via valfritt partis ungdomsförbund.

För övrigt, lägg ner det här med prognoser. Oerhört mycket tid och pengar i Sveriges statsapparat läggs på prognostiserande – både att arbeta fram prognoser, att analysera prognoser, att följa upp prognoser och att sedan hitta på bra ursäkter för att prognoserna var felaktiga. Fokus borde ligga på att arbeta mot en vision, och att ta så bra beslut som möjligt i alla lägen. Prognoser kring ekonomi, sysselsättning, BNP, räntor, jordbävningar, bankers uthållighet och regn slår förr eller senare fel till följd av oväntade händelser, och i de flesta fall kostar det samhället då mer att ha utgått från en prognos – istället för att utgå ifrån att oväntade saker sker.

Jag är politisk novis, men vill förändra en hel del. Vore supertacksam om ni som är mer etablerade och erfarna i svensk politik ville ge mig några tips om vilka verktyg som finns för att faktiskt påverka saker i det här landet – om man inte ägnat tonåren åt att shotta ihop med de välkammade grabbarna på Avenyn 1. Är det att starta ett nytt parti som gäller om man mår litet illa vid tanken på att gå med i något av de etablerade partierna? Finns det rentav ett parti jag missat som kanske passar mig? Är för övrigt mycket intresserad av att diskutera kring de idéer jag kastat upp här, tycker du att jag har tänkt fel? Hit me!

About Carl-Gustav Öberg

En ung företagare som älskar sökmotoroptimering, digital marknadsföring, webbanalys, internet i allmänhet, webbutveckling, företagande, entreprenörskap, skidåkning, snabba bilar, sin hustru Josefin och sin son Marcus.

4 Responses to Politikerförakt eller politikerambitioner?

  1. Pontus Andell 18 januari 2014 at 15:05 #

    Sjukt bra tankar Calle, när du startar parti vill jag vara med och bli sjukvårdsansvarig. Tillsammans gör vi storverk! 😉 Ha det gött och förresten ett stort stort grattis till giftermålet!

  2. Gunilla 18 januari 2014 at 18:21 #

    Bra Calle! Härligt att höra dina funderingar! Mer sånt från unga som skapar hopp!

  3. Carl-Gustav Öberg 18 januari 2014 at 19:36 #

    Haha, det låter som en plan! 😉 Stort tack Pontus!

  4. Carl-Gustav Öberg 18 januari 2014 at 19:46 #

    Tack Gunilla! 🙂

Kommentera