D-vitamin och COVID-19

I den aktuella debatten och nyhetsflödet kring COVID-19-pandemin och det nya coronaviruset (SARS-CoV-2), så handlar det mycket om saker som vilka som drabbas hårdast, riskgrupper och samhällets hantering av pandemin med avseende på begränsningar (social distansering, max 50 personer samlade) samt vårdens utmaningar och lösningar. Väldigt sällan diskuteras det vad man kan göra själv för att försätta sig i en bättre sits, i det fall man skulle drabbas av COVID-19.

Av nyhetsrapporteringen kan man dra slutsatsen att män drabbas hårdare än kvinnor, att överviktiga drabbas hårdare än normalviktiga, att invandrargrupper i Sverige drabbas hårdare än övriga.

Jag har inte i det svenska nyhetsflödet hittat några förklaringar till varför män drabbas hårdare än kvinnor. Att överviktiga drabbas hårdare har i en del fall förklarats med den allmänt förhöjda hälsorisken med övervikt eller särskild risk i samband med intensivvård för den gruppen. Att invandrargrupper i Sverige drabbas hårdare har förklarats med bristande information specifikt till dessa etniska grupper, samt trångboddhet och generationsboende.

Utöver ovan nämnda grupper så tycks även blodgrupp ha en koppling till risken för COVID-19-infektion, där blodgrupp A kan ha en högre risk att utveckla COVID-19 och blodgrupp 0 en relativt lägre risk (Relationship between the ABO Blood Group and the COVID-19 Susceptibility).

I mitt förkovrande i medicinsk forskning, en av mina hobbies som ännu fått ytterst lite utrymme här på bloggen, har jag stött på några andra möjliga – i min tolkning trovärdiga, möjliga förklaringar – och också en möjlighet att kanske påverka risken att drabbas hårt av COVID-19. Det handlar om D-vitamin.

D-vitamin från Wikipedia

D-vitamin är ett samlingsnamn på en grupp steroider som är vitaminer. Vitamin D3 (kolekalciferol) finns hos djur och vitamin D2 (ergocalciferol) finns hos växter. Människor får vitamin D3 genom att kolesterol i huden bildas till vitaminet, under påverkan av ultravioletta strålar från solen. Vitamin D3 kan även tillföras via kosten. Vitamin D3 ombildas i levern till kalcidiol, som i njurarna ombildas till kalcitriol, som är den biologiskt aktiva slutprodukten. Kalcitriol bidrar bland annat till ökad absorption av kalciumjoner i tunntarmen.

Den primära källan till D-vitamin är genom syntesen som startas av att UV-ljus träffar huden. Konsekvensen av låg exponering för solljus och även mörk hud, blir en försvagad syntes av D-vitamin. Runt hälften av svenskarna ser ut att behöva tillskott av D-vitamin under vinterhalvåret (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25681052).

D-vitaminbrist har i senare års forskning associerats till ökad risk för diabetes, MS, hjärt-kärlsjukdom, cancer och depression – även om vägarna för det inte är helt klarlagda.

Ett gediget underlag (25 randomiserade kontrollerade studier) från runt om i världen visar att daglig eller veckovisa tillskott av D-vitamin minskar risken för akut luftvägsinfektion med mer än 50% hos personer med ursprungligen låga D-vitaminnivåer. Personer med högre nivåer av D-vitamin gynnades också, men då bara med 10% minskad risk.

SARS-CoV-2 tar sig in i mänskliga celler genom ACE2-receptorn, som den binder till och sedan tar sig in i cellen. Det leder till en kraftig minskning av ACE2-molekyler från cellens yta. Detta är en av orsakerna till hälsoriskerna med SARS-CoV-2, alltså det minskade ACE2-uttrycket. Samma effekt har konstaterats för SARS-CoV-1.

D-vitaminbrist leder till överproduktion av renin, ett enzym producerat av njurarna och aktivering av renin-angiotensinsystemet – som reglerar blodtryck, inflammation och homeostas (balans/stabilitet) av kroppsvätskor.

Genom de störningar som uppstår av förlorad ACE2-funktion vid SARS-CoV-2-infektion kan det i lungorna leda till ökad inflammation, inflöde av vita blodkroppar (neutrofila granulocyter) och lungskador. När det i sin tur leder till syrebrist, hypoxi, så frisätts renin – vilket verkar leda till en ond cirkel (eventuellt minskar det ACE2 ytterligare). Med lägre ACE2-nivåer utvecklas det till ARDS – Acute respiratory distress syndrome – när det byggs upp vätska i alveolerna och patienten kvävs inifrån.

D-vitamin dämpar renin-angiotensinsystemet genom att dämpa utsöndrandet av renin. I en preklinisk modell av ARDS, visades att administrering av den aktiva formen av D-vitamin skyddade mot lungskador genom att balansera renin-angiotensinsystemet genom ökade ACE2-nivåer och minskad reninproduktion. ARDS-tillståndet innebar en minskning av ACE2, och det var bara i fall där ACE2-nivån var minskad som D-vitamin gav en ökning av ACE2. D-vitamin tycks alltså normalisera ACE2-nivån när den är nedsatt.

Det talar för att om man har låga nivåer av D-vitamin, så ökar risken för att drabbas hårt av COVID-19.

Så – vad kan man dra för slutsats av detta? En stor del av befolkningen lider av D-vitaminbrist, och det kan öka risken för att drabbas värre av COVID-19.

Överviktiga människor har generellt lägre nivåer av D-vitamin, orsakade av att D-vitaminet från kosten och den UV-ljusdrivna syntesen späds ut i en större kropp.

I mörkhyade befolkningsgrupper är D-vitaminproduktionen lägre än i övriga grupper, och studier har visat på allvarlig D-vitaminbrist hos exempelvis somaliska kvinnor i Sverige. Utöver den genetiska aspekten så adderar heltäckande klädsel, och eventuellt fler faktorer till att invandrargrupper har ett större problem med D-vitaminbrist än övriga befolkningen.

Studier visar även att äldre som tillbringar lite tid utomhus har otillfredsställande nivåer av D-vitamin, och att hudsyntesen av D-vitamin minskar med åldern – 75% minskad hudsyntes vid 75 års ålder jämfört med hudsyntesen vid 25 års ålder. Generellt lider alltså äldre av D-vitaminbrist.

Jo just det, det här med att män drabbas hårdare av COVID-19 än kvinnor. Genen som ligger bakom ACE2, sitter på X-kromosomen. Män har en, kvinnor har två X-kromosomer.

Mot denna bakgrund, och sett till att det inte tycks vara särskilt riskabelt att inta D-vitamin även om man råkar ha fått solljus på sig – så borde kanske vi alla se till att få i oss ordentligt med D-vitamin? Enligt Efsa (Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten) är den övre gränsen för intag (Tolerable Upper Intake Level) 100 mikrogram per dag för vuxna. Själv tar jag just 100 mikrogram per dag (sedan något år tillbaka, drivet av den allmänt starka inverkan D-vitamin/D-vitaminbrist tycks ha).

Kanske borde informationsinsatserna som staten gör gentemot invandrargrupper innefatta råd om D-vitamin eller kanske allra billigast och effektivast – dela ut det gratis till dessa och till övriga riskgrupper, eller varför inte till hela befolkningen under de mörkaste 6 månaderna på året? Min känsla (det får vara upp till staten att tillsätta en ordentlig utredning) är att det skulle löna sig på en mängd sätt.

Carl-Gustav Öberg

Älskar skidåkning, matlagning, bodyhacking, bilkörning och företagande. VD för byrån Be Better Online.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *